-
Jag orkar inte mera.
Jag vill inte mera.
Ni har fått som ni vill.
Jag ger upp.
Gör vad fan ni vill.
Jag bryr mej inte längre.
Upp till er nu.
Upp till er att se till att det här gå åt helvete.
Det här också.
Jag orkar inte längre.
Orkar inte med smärtan och förnedringen.
Vill inte ha det såhär.
Vill inte ser varenda jävla dag.
Men nu är det snart slut.
Snart behöver jag inte se er mer.
Snart, äntligen är det över.
Smärtan är det enda som påminner mej.
Påminner mej om er.
Smärtan innuti mej.
Smärtan jag inte orkar med mer.
Ja, jag ger upp.
Orkar inte med den här skiten längre.
Men än är det inte över.
En liten jävla kort tid till och jag kommer ha vunnit.
Äntligen ha vunnit.
Om det går.
Om jag orkar.
Om jag orkar vara stark.
Jag vet inte om jag kommer att klara det.
egentligen vill jag inte klara det här utan dej.
Men det är för dej jag gör det.
För att du nånsin ska kuna stå ut med mej.
Eller så gör jag det kanske för att jag vill bevisa nått.
Bevisa för mej själv att jag orkar.
Bevisa för dej att jag inte är helt jävla onödig.
Att jag egentligen kan vara ganska bra ibland.
Eller så kanske jag vill bevisa det för dom.
Bevisa för världen att jag är stark.
För jag är stark.
Det är jag.
Bara att ni inte ser det.
För att ni inte vill se skiten jag har.
För att ni blundar istället för att göra något.
Kanske vill jag bevisa för dej att jag klarar det här.
Att jag klarar det här själv.
Utan dej och alla andra.
Fast egentligen är det ju dej jag vill ha med mej.
Dej jag vill ha med mej genom allt.
Allt svårt.
Allt lätt.
Allt glatt.
Allt lesset.
Med mej denom allt.
Det är så.
Det vet jag att jag vill.
Men jag vill inte att du ska ta allt.
Jag vill vara stark med mej själv.
Jag är stark.
Jag ska klara det här.
Själv.
Men sen kommer jag att behöva din hjälp.
Det är för din skulle jag gör det här.
För sin skull.
Jag vill bara ha din hjälp ibland.
